”Varför fick människorna i Östeuropa inte resa? Varför fick de inte lämna landet? Vad var myndigheterna rädda för? Var det överhuvudtaget något som var rätt med det? Som liten tyckte jag att det var rätt att pappa till slut, efter många turer till polismyndigheten, fick möjlighet att resa till faster. Men jag minns också från min barndom och mina tonår att detta med utresetillståndet var som en ritual i vår familj, det var helt enkelt ett tillstånd som jag levde i.”
”Det roliga kring utresetillståndet började redan hemma vid köksbordet. Vi kunde sitta långa kvällar och planera och planera för den närstående resan. Vi visste inte säkert om resan skulle bli av eller vilka som skulle få resa. Dessa förberedelser påbörjades ett eller halvtannat år innan resan eventuellt till slut skulle kunna bli av. Utresetillstånd beviljades i första hand för de medborgare som hade direkta blodsband till de personer som skickade inbjudan, men även de som var ingifta i familjen och deras gemensamma barn omfattades av denna lag.”
Hösten 1989. Murarna faller genom hela Europa och frigör en värld som legat dold för omvärlden under flera decennier. Katarina Levitsky lever sig in i händelseutvecklingen från sin exil i väst. Gradvis eroderar även hennes egna mentala murar och en svunnen tid börjar komma upp till ytan.
”Berättelserna om barndomen, uppväxten och livet i byn och familjen är tydliga, och givande att läsa. Den psykologiska beskrivningen av den oavslutade uppgörelsen mellan två system i berättarjagets huvud och hjärta är också spännande.”
KAJSA ÖBERG LINDSTEN, Göteborgs-Posten